Vi har nog alla följt diskussionerna om den nya socialtjänstlagen 2025 med både nyfikenhet och stor, i vissa fall kanske försiktig, optimism. Det talas mycket om att lagen innebär ett större fokus på förebyggande arbete – alltså att vi ska sätta in insatser tidigare, innan problemen hinner växa sig stora. Det låter klokt, och jag tror verkligen på idén att tidiga, rätt riktade insatser kan göra stor skillnad – både för individen och för samhällets ekonomi på sikt.

Men jag kan inte låta bli att fundera: Hur ska vi egentligen kunna visa att förebyggande arbete verkligen ger resultat? Och ännu viktigare – hur ska vi kunna räkna hem de långsiktiga besparingarna?

Jag har hunnit vara ute i en del kommuner nu under våren och många av diskussionerna landar i just detta. Vissa kommuner har dock kommit längre i arbetet med uppföljning av förebyggande/öppna insatser medan andra, som jag upplever det, står och stampar. Jag vet också att systemleverantörer försöker bygga upp möjligheter för detta.

“Att inget händer” är inte alltid så lätt att visa.

Det finns något paradoxalt i det förebyggande arbetet. När det fungerar som bäst, händer det… inget. Inget avbrott i skolgången. Ingen placering. Inga allvarliga incidenter. Men hur visar vi på värdet av något som inte inträffar? Hur motiverar vi stora investeringar i metoder där resultatet kanske inte märks förrän långt senare – eller där effekten är så utspridd att den är svår att koppla till just vår insats?

Varför är det så svårt att mäta långsiktiga effekter?

Det handlar om flera saker, tror jag:

  • För det första tar det tid. Förebyggande arbete ger ofta inte snabba resultat. Det kan ta år innan effekten blir tydlig – och då är det inte säkert att vi ens följer upp på samma sätt.
  • För det andra är det så många faktorer som spelar in. En individ påverkas av mycket mer än bara socialtjänstens insatser – skolan, familjen, samhället i stort. Det blir svårt att säga vad som faktiskt “gjorde skillnad”.
  • Och till sist: statistik synliggör ofta det som går fel, men sällan det som går rätt. Ett lyckat förebyggande arbete är ofta osynligt i siffrorna.

Men vad kan vi göra då?

Jag tror inte att vi kan vänta på perfekta mätverktyg innan vi vågar satsa på förebyggande arbete. Men vi behöver bli bättre på att visa indikatorer på rätt väg – till exempel förbättrad skolnärvaro, mindre oro, minskad personalomsättning, bättre relationer mellan barn och vuxna. Små tecken som på sikt pekar mot större vinster.

Vi behöver också dela goda exempel mellan kommuner, pröva nya sätt att följa upp insatser och våga prata öppet om när något inte fungerar. Vi kan bli bättre på att visa att det vi gör faktiskt spelar roll.

Men det räcker inte att arbeta i stuprör – vi måste också bli bättre på att samverka, både mellan kommuner och inom den egna kommunen. Många av de utmaningar vi möter kräver gemensamma lösningar, där socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård, civilsamhälle och andra aktörer jobbar tillsammans med ett gemensamt mål. När vi pratar med varandra, delar kunskap och lär av varandras misstag och framgångar, blir vi starkare – och insatserna mer träffsäkra.

Vad behöver hända nu?

Jag välkomnar att socialtjänstlagen 2025 lyfter fram förebyggande arbete. Men om vi verkligen vill att det ska få genomslag, måste vi också prata om hur vi mäter värdet av det vi gör. Annars riskerar vi att prioritera det som är lätt att räkna – istället för det som faktiskt gör skillnad.

Jag hoppas också att vi ses på våran digitala konferens för Kostnad per brukare den 17 juni där jag återigen fått äran att presentera trender och analyser inom individ och familjeomsorgsområdet. Anmäl dig här: Konferensen för Kostnad per brukare 2025

Jacob Ljunggren
jacob.ljunggren@ensolution.se
0738-24 64 69