En personlig reflektion kring en socialtjänst i förändring
Från mina första år som socialsekreterare på 90-talet då arbetet var mer fritt, ostrukturerat och där kunskap erfors eller ärvdes till dagens mer strukturerade arbetssätt, har socialtjänsten genomgått stora förändringar. Nu står vi inför nästa steg, där den nya socialtjänstlagen har ambitionen att vara mer kunskapsbaserad. Genom åren har jag följt denna utveckling på nära håll, och i detta inlägg delar jag mina erfarenheter, insikter och funderingar kring den förändringsresa som lett fram till idag.
Då tiden – Personliga relationer, personbundet med en stor nyfikenhet på mer kunskap och metoder
På slutet av 90-talet fick jag mitt första arbete som socialsekreterare. Det var på en familjeenhet och jag ansågs egentligen vara för ung för jobbet. Men min erfarenhet av arbete med relationsutveckling mellan föräldrar och spädbarn var en kompetens som passade bra då begreppet ”barnets bästa” skulle införas i socialtjänstlagen.
Vi satt i en gammal sjukhemsbyggnad. Några av oss fick datorer med tillhörande skrivare som vi hade på våra rum. Några dikterade journalanteckningarna som vår administratör Ingegärd skrev in i journalen. Vi hade mobiltelefoner som vi fick låna när vi skulle på hembesök. Byggnaden var olåst och klienter dök in på rummen när de kände för det. Det blåste in genom fönsterna och när det regnade från väster regnade det in och de kvarglömda papperna i skrivaren blev blöta. Vi fick lägga dem på tork. I källaren, som hade mögelproblem, målade vi fotsteg och ”hagar” på golvet. Allt för att skapa en lekfull atmosfär när vi gick med barnen till det rum vi inrett till barnsamtalsrum.
Vi var ett glatt gäng som arbetade och samarbetade. Vi hade en psykolog som hjälpte oss utveckla våra metoder i barnsamtal. Vi diskuterade mycket och prövade oss fram och lärde av våra misstag. Vi utbytte erfarenheter, vi lyssnade på de som jobbat längre än oss själva och vi gick kurser.
Den kunskap vi fick varken dokumenterades eller systematiserades. Den omvandlades inte till data och den skrevs inte ner. Den utgjorde en blandning av kunskapskällor från teori till praktik och den integrerades i oss som sanningar. Gjorde vi ett bra jobb- ja det tror jag absolut! Engagemanget vi hade för våra klienter och det hjärta vi hade med i allt vi gjorde innebar nog att de kände att vi brydde oss på riktigt, på ett personligt plan. Men gjort vi saker i rätt ordning, på det mest effektiva sättet för våra klienter och använde vi våra resurser på bästa sätt? Det är jag inte så säker på.
Mellantiden – Tekniska möjligheter skapas och strukturerade arbetssätt börjar tillämpas
Genom åren har såklart det sociala arbetet utvecklats mycket. Jag har haft förmånen att få följa det på nära håll genom de olika roller jag haft inom socialtjänstens område. På den lokala nivån utbildade vi oss i BBIC. Vi ingick i länssamverkan och utbildade andra i BBIC. Vi tog omtag och införde BBIC på nytt. Vi utbildade alla i Signs of Safety. Vi skissade fram en modell för introduktion av nya socialsekreterare. Kommunen var med i uppstarten av Yrkesresan och flera av våra duktiga förste socialsekreterare blev utbildare inom den. Vi pilotade vid två tillfällen att samskapa journalanteckningarna med klienten direkt in i datorn vid sittande möte. Vi utvärderade det med resultatet 100% nöjdhet både hos klienter och de medarbetare som provade arbetssättet. Men facket krävde att vi förhandlade förändrat arbetssätt när vi ville införa detta som metod och sa sedan nej.
Nästan nutiden – brukarbehov, schemaläggning och likabehandling i fokus
Vi införde IBIC både inom myndighet och verkställighet. Vi fokuserade på bemanningsfrågor och satsade på brukarfokuserad bemanning i stället för önskeschema. Vi samarbetade med politiken och skapade riktlinjer för ambitionsnivåer för vare enhet inom myndighetsutövningen. Politikens tydliga ambition för respektive målgrupp blev tydlig. Det blev ett stöd för socialsekreterarna i deras handläggning och säkrade likabehandling av kommuninvånarna.
På nationell nivå hände mycket som påverkade oss och som medförde kunskapsutveckling på det lokala planet. Socialstyrelsen gav ut handböcker som alla socialsekreterare fick, det kom fler domar och vi förkovrade oss juridiskt. Våra utredningar blev sakliga och korrekta. Vi funderade över om de metoder som användes inom öppenvården gav effekt. Vi lyssnade på Scott Miller och Socialstyrelsen publicerade en metodbank med evidensbaserade metoder som vi djupdök i.
Gjorde vi rätt saker nu då, gav vi den mest effektiva vården för våra klienter och använde vi oss av våra resurser på bästa sätt? Jag kan inte säga att jag vet det. Vi dokumenterade fortfarande inte på ett sådant vis att data gick att följa upp och använda som kunskapskälla. Det fanns en misstro mot verksamhetssystem. Chefer och medarbetare litade inte på systemet och den data som vi försökte plocka fram. Många ”förde bok” i sina egna skrivbordslådor med egen statistik och det blev timslånga diskussioner när vi försökte använda data som underlag för att ta ut riktning för verksamheten. Detta är inte så länge sedan – nästan i nutid skulle jag vilja påstå.
Nutiden och Nya SoL – en vision/ambition om en proaktiv och rättssäker socialtjänst.
Nu står vi inför att en ny socialtjänstlag ska antas. Den inger så mycket hopp för socialarbetarkåren. Den ska vara förebyggande, jämställd och jämlik, lättillgänglig – värdeord som de allra flesta socialarbetare står bakom. De insatser som erbjuds ska vara baserade på den bästa tillgängliga kunskapen. Här kan det bli en utmaning tror jag. För att kunna säga att en identifierad effekt beror på den insats som genomförts är det viktigt att allt dokumenteras, från aktualisering, rätt orsakskoder. Insats och val av metod inom insatsen behöver kodas. Det är viktigt att det finns ramverk för utvärdering.
I nuläget finns begränsade förutsättningar för uppföljning, det finns en skepticism mot den data som plockas ut ur systemet, många har fortfarande sina anteckningar i kollegieblock och när någon blir sjuk eller hastigt avslutar sin tjänst går mängder av data förlorad när någon annan ska tyda kollegans kollegieblock. Detta kommer bli ett problem när vi ska ha en mer kunskapsbaserad socialtjänst samtidigt som man ska jobba med mindre administration och göra färre utredningar.
Hur ska man lösa det? Vad är era tankar? Jag är nyfiken på att få höra dem!
För mig gick det upp ett ljus för några år sedan när jag i min tjänst kom i kontakt med Ensolution och förstod hur många lager av data de kunde få ut ur vårt verksamhetssystem. Det öppnades en ny värld av kunskap för mig.
Idag arbetar jag för Ensolution och jag fått förmånen att vara först ut att blogga på Ensolutions hemsida om våra erbjudanden kopplade till nya socialtjänstlagen. Vill du veta mer om hur vi på Ensolution kan hjälpa dig och din kommun i omställningen till nya socialtjänstlagen? Vill du få information om hur vi kan hjälpa din kommun få fram och använda den data som ni redan har? Behöver ni stöd i hur ni kan förflytta er till att bli en mer kunskapsbaserad verksamhet genom att omhänderta den kunskap ni producerar – tveka inte att kontakta oss. Vi vill gärna vara med i er förändring.
Fram till dess vi ses önskar jag er alla varmt lycka till och jag ser fram emot att följa resan från den plats jag befinner mig nu.
Ann Törnquist
ann.tornquist@ensolution.se
0709-17 09 69
